Reportage: Möt Farnam Mirzai – svensk thaiboxare i Thailand

19 01 2010

Möt Farnam Mirzai – svensk thaiboxare i Thailand

Farnam Mirzai och Jar Tui

Fakta
Namn: Farnam Mirzai
Ålder: 24
Stad: Bangkok
Bakgrund: Född i Sanandaj som ligger i kurdiska delen av Iran. Hans familj kom till Sverige när han var 5 år gammal (1990) på grund av kriget mellan Iran och Irak. Hans föräldrar, likt många andra iranier, flydde för att ge familjen en bättre framtid i ett land som Sverige. Farnam är uppvuxen i Linköping.
Idrott: Thaiboxning
Aktuell: Som den allra första västerlänningen i Sangmorakot Camp som producerat ett 20-tal mästare genom åren.
Kommande fight: 24 januari på Rajadamnern Stadium.

Matchfacit:
Totalt 5 kick- och thaiboxningsmatcher som amatör, varav 3 vinster och 2 förluster.
Totalt 10 All Style Open matcher varav 7 vinster och 3 förluster.
25 proffsmatcher, 18 vinster varav 9 via knockout, 7 förluster.

***

Hur allt en gång började…

Farnam började spela fotboll vid sex års ålder och hade överhuvudtaget ett stort intresse för bollsporter i tidig ålder. Han berättar att passionen med sporterna var att det kunde uppstå tumult och folk gillade när det blev aggressivt. Just den tumultartade biten, aggressionerna var något som han själv också gillade.

Men han tyckte och kände att det var för händelsefattigt. Farnam säger:

”Jag vill ju slå och sparka! Jag ville verkligen vinna mot mina motståndare. Jag ville ha en ”flawless victory” precis som i Mortal Kombat-spelen!”

Och det var vid 14 års ålder som allt tog fart. Farnam kunde inte hålla sig längre och började besöka den lokala karateklubben (i stadsområdet Ryd) för att titta på träningarna. Han säger sig minnas när tränarna som hade svart bälte sparrades i kyokushin med klassiska kumiteregler.

”Jag blev kär av att se spakarna i huvudhöjd! Jag blev också helt fascinerad av alla andra tekniker som avlossades explosivt och snabbt. Det var då jag för första gången fick se sådant med egna ögon. Hittills hade jag ju bara sett det på tv.”

Farnam fortsätter:

”Jag tog snabbt reda på att jag fick börja träna. Jag var bara 14 år gammal men till min stora förvåning sa de att det var okej. Vi fick börja träna med vuxengruppen. Att träna med vuxna när man var 14 kändes ju helt klart. Det var vuxna män mot oss småttingar. Vi var ju ganska taniga o späda små flyktingbarn fortfarande på den tiden.”

Så det var kärlek vid första ögonkastet. Ett möte som det gnistrade om när Farnam mötte thaiboxningen.

”Jag har alltid haft ett intresse för thaiboxningen eftersom jag sett på ofantligt mycket på film, dag in och dag ut. Så kom dagen. Den dagen jag fick höra att det fanns både kick- och thaiboxning inne i centrala Linköping. Vid 17 års ålder beslöt jag mig. Jag började träna på Kampsportscentret i Linköping och det var ett av de bästa beslut jag tagit i mitt liv.”

Farnam om första minnet från tävlingssammanhang:

”Jag var 18 år gammal, nog den förste som ens gick fullkontaktsmatch i kickboxning utan lowkicks. Jag fick möta SM-trean i min första fight. Oj vad stryk jag fick…
Men mitt hjärta gav aldrig upp den fighten. På den tiden hade jag tyvärr inget att sätta upp mot den killen tekniskt sätt.”

Farnam var ändå glad över det faktum att han fått tävla. Under 17-20 års ålder kom han även i kontakt med thaiboxningen i sitt ursprungsland (Iran). Den iranska landslagstränaren bodde i Farnams iranska hemstad. Farnam berättar att det var precis där och då som han verkligen fick se riktig Muay Thai. De han tränade med i Iran hade tävlat borta i Thailand och den rutinen var viktig för Farnam.

Farnam berättar med glädje i rösten:

”Nu fick jag lära mig hur man skulle slå med armbågarna, knäna. Jag fick se klinchtekniker som jag kanske inte fått se annars. Det var när jag fick se nivån på dessa herrar som jag tänkte för mig själv: ”Jag måste till Thailand o lära mig”. Det var stor skillnad tekniskt sätt mellan det jag sett i Sverige i jämförelse med grabbarna från Iran som lärt sig det i Thailand. Dessutom hade de gått matcher i sportens ursprungsland. Jag kom hem till Sverige med drömmen och målet att det är till Thailand jag ska för att bli något.”

Farnam hade alltså fått vägledning, en viktig sådan för kanske resten av livet.

”Väl hemma i Sverige så bubblade det inom mig. Oj vilken känsla. Jag minns tydligt att jag nästan bara tänkte och drömde om en resa till Thailand. Jag väntade bara på att få avsluta gymnasiet. Sen lovade jag mig själv att jag skulle dra iväg och följa min dröm. Anledningen till att jag väntade var för mina föräldrars skull. Jag ville visa dem att jag kunde avsluta gymnasiet, de skulle inte känna att de har kommit till Sverige förgäves.”

Och så kom den dagen:

”Sommaren efter att jag tagit studenten (hade fyllt tjugo år) åkte jag iväg till Thailand! De ville att jag skulle hålla mig lugn, bort ifrån allt bråk (blev en del vid den tiden). De sa: sköt dig så betalar vi din resa till Thailand med alla boendekostnader upp till ett år. Jag var i himlen. Detta var ju min dröm! Jag var inställd på att börja jobba och spara pengar en lång tid för att kunna åka iväg. Mina föräldrar gav mig mitt livs chans.”

Nu har Farnam alltså skrivit på ett kontrakt med Sangmorakot Camp. Han förklarar hur ovanligt det är:

”I Bangkok är det inte ofta dom skriver kontrakt med utlänningar eftersom nivån här är väldigt hög. Men jag lyckades bli vald eftersom dom gillar min stil som fighter. De ser att jag försöker göra det på deras sätt istället för att bara rusa in som många västerlänningar ofta gör enligt deras erfarenhet.”

Jag påpekar att det måste vara en stor skillnad att bo där borta i Thailand jämfört med Sverige. Farnam håller med och börjar förklara:

”Visst är det så. Förmodligen blir jag kvar i Thailand en lång tid framöver på obestämd tid. Jag mår bättre här än i Sverige på grund av många orsaker. Det handlar om värmen, klimatet, hur man mottas av främlingar. Visst saknar jag familjen och mina vänner men den saknaden fungerar också som en drivkraft. Så länge jag mår bra stannar jag kvar här.”

Om de erfarenheter han har fått hittills säger han:

”I alla dessa år har jag rest och tävlat på olika ställen. Jag har fått träffa så många människor och fått större förståelse för livet. Därför kommer jag fortsätta följa min egen väg.”

Farnam har berättat en hel del för mig om sina äventyr borta i Thailand. Thaiboxaren har kämpat oförtrutet för att göra sig ett namn där borta och nu har det börjat ge resultat. Han har nu officiellt blivit den första västerlänningen som kommit med i Sangmorakotlaget, en bland alla thailändare. Det är ovanligt att västerlänningar får skriva kontrakt med ett gym på denna nivå. För att avsluta tar vi några frågor om det som är aktuellt.

K: Vad är det som hänt nu när du skrivit kontrakt då?
F: Jag har fått mina två tränare som kommer se efter mig personligen. De kommer att göra mig redo för mina fighter. Utöver det finns det ett tränarteam på tio personer. Min tränar Toto är WBC mästare. Sedan har jag Tanachai som är även känd som Robocop som varit rankad i Lumpinee och Rajadamnern. Det finns gott om meriter på gymmet och jag känner mig i väldigt goda händer. Du ska veta att det glädjer mig att alla dessa år jag har lagt ner betalar av sig nu. Det är en fantastisk känsla att bli accepterad på det här sättet borta i Bangkok. Gymmet drivs och ägs av Lumpinee promotorn Jar Tui.

Så Farnam tränar dag in och dag ut med ett träningslag som redan satt igång matchförberedelser och bokningar åt honom. Han har redan fått två fighter bokade och den första äger rum kommande söndag, 24 januari.

K: Hur ser dina dagar ut då?
F: Det är bara fullt ös med träningen här. Två pass om dagen, sex dagar i veckan. Jag vaknar 05:30 varje morgon för att sedan bege mig ut med resten av gänget på löprunda på bangkoks gator. Det är helt mörkt här vid den tiden ska du veta. Det känns galet. På den tiden jag brukade festa här, då avslutades kvällarna runt 06:00 på morgonen men nu är man ute o joggar den tiden.

Farnam Mirzai fortsätter på sin utstakade väg för att en dag nå toppen. För att en dag göra sig ett internationellt namn. Han är närmare det målet än någonsin.
Jag är glad att han stannade till på vägen för att berätta lite om sin historia och om det som komma skall.

Farnam Mirzai kommer att finnas tillgänglig för att besvara de frågor ni har kära läsare. Ni vet vad jag brukar uppmana till, ställ era frågor via kommentarfältet!
– Keyvan Zarea-Ganji för Fightplay.





Fightplay välkomnar Daniel Johan Mackie

19 01 2010

Förord: Keyvan här gott folk. Jag har valt att introducera vår nya bloggare Daniel Johan MacKie genom att göra en intervju. Han har redan hunnit bli ett välkänt ansikte här på Fightplay då han presenterats i två tidigare inlägg.

Luta er bakåt, lär känna familjefadern som har siktet inställt på UFC.

K: DJ, berätta lite om dig själv till att börja med.
DJ: Jag heter Daniel Johan Pearl Mackie och är en MMA-fighter. Jag är född i Karlstad. Min far är från USA och min mor är svensk. Vi flyttade till Linköping när jag var 5 år gammal och det var där, några år senare, som jag blev intresserad av kampsporter. Linköping är mitt riktiga hem.
Jag har två bröder som heter Max och en yngre bror som heter Michael, borta i Norge har jag två halvsystrar också. Jag är gift och har två barn.

K: Berätta om den fighter du är, vilken viktklass, styrkor och eventuella svagheter?
DJ: Jag är nog en muay-thai fighter, det är den stilen jag har. Jag tempoväxlar, varvar aggressioner med ett inre lugn. Jag känner mig definitivt tryggast stående än på marken. Men jag jobbar för att förbättra min groundgame, vill vara allround. Min aktuella viktklass är 205 pounds (93 kilo). Men jag har funderat på att gå ner ytterligare en viktklass till 185 pounds (83 kilo).

K: Varför är du en fighter? Vad tilltalar dig?
DJ: För att jag älskar det. Jag tycker själv jag är duktig på det, en naturlig fallenhet för det. Men det ska hållas inom idrottens ramar, inte ute på gatan. Det som fascinerar mig är när man står där ansikte mot ansikte med någon annan, instinkterna talar och det är man mot man. Det är spännande och roligt!

K: Vad har du för relation till USA? Din far är ju amerikan, när flyttade du till andra sidan Atlanten?
DJ: Jag flyttade hit 2002 och innan dess var min far den enda länken till USA.

K: Vi går tillbaka i tiden DJ, hur kommer det sig att du började med kampsporter?
DJ: Redan när jag var en liten parvel var jag mycket intresserad av ”fighting” du vet. Den första kampsporten jag började med var Kung Fu. Jag var elva år gammal och så nyfiken. Men träningen tog inte bara plats där utan jag och min bror tränade en hel del redan i den åldern för oss själva. Jag tjänade mycket på att faktiskt visa honom det jag kunde. Ett år senare började jag träna boxning i Linköping. Då tränade jag bland annat med min vän Naim Terbunja (läs: duktig proffsboxare som etablerat sig väl i USA). Oj, det var verkligen länge sen.
Jag fokuserade på boxningen i två år. Efter den tiden var det faktiskt återigen mycket träning med min bror och en kille som heter Farnam Mirzai (läs: Farnam är en thaiboxare från Sverige som flyttat till Thailand för att fokusera på thaiboxningen heltid).
Vi tre slogs mer eller mindre, det var faktiskt så, säger DJ och skrattar. Han fortsätter:
Farnam hade tillgång till en lokal i Linköping där där en grupp fighters samlades och gick upp mot varann. Lite av en Fight Club-grej varje helg. Men det hela sköttes på rätt sätt. Det var som sparring. Det bästa var att vi filmade vad vi gjorde där nere och kunde då återkomma till det vi spelat in och se vad vi behövde förändra eller förbättra i vårt fightgame.

K: Ok. Så allt började med Kung Fu, du fortsatte sedan med boxning. Nu sysslar du med MMA. Hur kom MMA in i ditt liv?
DJ: Jag var 15 år gammal när jag började träna MMA. Jag hamnade väldigt ofta i bråk med nazister när jag var yngre. Många av mina vänner är utlänningar och kunde inte bara stå och titta på när de hamnade i trubbel eller fick stryk. Jag blev helt enkelt tvungen att förbättra på mina kunskaper för att inte hamna i underläge i sådana situationer.

K: Det här med Wand Fight Team då, hur upptäcktes du och kom med i dokusåpan Fighter Life?
DJ: Wanderlei Silva hade satt ut en videoblog och min manager hade sett den. Managern bad mig titta och jag fick reda på att uttagningarna var 14 nov 2009. Jag kommer inte glömma den dagen för mitt barns födelsedag är den 13 november. Jag var tvungen att åka 12 november och missade hans födelsedag.
Jag var med uttagningen, de kollade vår teknik, hur vi sköt för nedtagningar, slagreaktion och allt möjligt. Det de tittade mest på var sparringen. Jag sparrades mot 3-4 killar och tills slut sa Wanderlei att jag var antagen. Det var en skön känsla att stå och sparras mitt framför UFC-fighterns ögon.

K: Vad är det som gäller nu? Vad är aktuellt?
DJ: Wanderlei har sagt att han kan hjälpa mig att bygga upp en ordentlig karriär, allt som har med boendet i Las Vegas att göra till marknadsföring av mig som fighter. Jag kommer att träna heltid på Wand Fight Team och även jobba vid sidan om träningen. Målet är att inom ett år kunna fokusera bara på träningen och att inkomsten ska komma från matcher och sponsorer. Eventuellt gör jag min proffsdebut i mars månad. Jag berättar mer för alla läsare när jag vet exakt när och för vilken organisation det är.

K: När och varför skedde flytten till USA ursprungligen?
DJ: Jag flyttade en månad innan jag fyllde 18. Hela grejen med nazisterna spårade ur. Just för att jag inte backade undan. De jagade mig varje helg. Jag personligen kunde hantera det men de började bete sig hotfullt mot min familj. Jag ville inte att min familj skulle få fler problem, droppen var när de bombade min mors bil…

K: Jag har hört att du har en militärutbildning i USA. Kan du berätta mer om det?
DJ: Det är en del av armén. Jag har varit en del av National Guard i ett och ett halv år. National Guard är den största delen av den amerikanska styrkan som finns i Afghanistan och Irak. Den enhet jag är del av är bokad att åka till Afghanistan om två år. Blir det så att jag ska åka dit kommer jag bygga för att bli en tungviktare.

K: Vad gör du på fritiden då?
DJ: Ja du, har jag ens någon fritid? Jag jobbar, tränar eller tar hand om ungarna. Men jag älskar mitt liv. Jag är tacksam för allt jag har. Det jobbiga är att nu när jag flyttar till Las Vegas kommer jag flytta ensam ifrån familjen. Förhoppningsvis kommer de kunna flytta till mig inom ett år. Det kommer att vara en period med många prövningar. Men du vet Keyvan, för att nå vissa mål måste man ibland göra uppoffringar i livet. Jag kommer att träffa familjen en till två gånger i månaden.

K: Jag är med på vad du säger. Berätta för dina läsare, vad har du för favoritmusik? Favoritmat? Favoritfighter? Förebilder?
DJ: Jag tror inte jag har någon direkt favoritgenre. Jag lyssnar på det som låter bra i mina öron. Jag älskar pasta med nästan vad som helst. Det är gott vet du! Jag har flera favoritfighters. Den store favoriten är Wanderlei Silva. Men jag tycker om och stödjer David Bielkheden och Alexander Gustafsson också.
Min klara förebild är min far. Han är en stark människa. Tack vare att jag följt hans råd har saker och ting gått bra för mig. Sedan ser jag mycket upp till basketstjärnan Kobe Bryant, en idrottare som vet vad hårt arbete är.

K: Något du vill hälsa din nya publik här på Fightplay?
DJ: Jag ser emot att låta er ta del av min karriär som fighter. Jag kommer även att berätta för er hur mina dagar ser ut med allt vad det innebär med familjeliv och vardagen. Välkommen till mitt liv!

Där har ni det gott folk, en presentation av vår nya bloggare. Vi välkomnar Daniel Johan MacKie till Fightplay och vill att ni tar tillfället i akt nu och ställer de frågor ni har via kommentarfältet! Det har varit ett sant nöje att ha timlånga samtal med DJ och sitta där sedan och gå vilse bland alla klipp han skickat.

Keyvan Zarea-Ganji för Fightplay





Nostalgi: Choke – en videodokumentär om Rickson Gracie

19 01 2010

Choke – Inga regler, åtta fighters men endast en vinnare.

Bakgrund:

Ofta rapporteras om saker och ting som är aktuella, vilket i sig inte är så konstigt. Men ibland kan det vara nyttigt och intressant att ta sig en titt tillbaka på hur saker och ting var. Varför? Det är av flera anledningar.

  • Man får se hur sporten har utvecklats
  • Man får uppleva hur organisationen kring sportens utövare har utvecklats
  • Man kanske kan komma närmare svaret: Var det bättre förr?

Om inget av ovanstående gäller just dig som läser detta så kan det fortfarande vara intressant att ta en titt på denna dokumentär i rent underhållningssyfte.

Därmed har jag tänkt göra något ovanligt och ta med er tillbaka i tiden. Ni ska få möta Rickson Gracie från den anrika Gracie-familjen.

Rickson Gracie

Legenden Helio Gracie - vila i frid.

Vem är då Rickson Gracie?
Rickson är född den 20 november 1958 i Brasilien och hans far är den bortgångne legenden Helio Gracie. Många känner säkert till Ricksons bröder också: Rorion, Royce (halvbror) och Royler (halvbror). När det gäller MMA är Rickson obesegrad med matchfacit på 11-0. Många har ifrågasatt hans matchfacit och påstått att han har fått handplockat motstånd på grund av sitt namn. För övrigt ska det nämnas att sådana anklagelser inte är unika endast för Rickson, Rorion, Royce och Royler har fått ta emot det också.
6 år gammal började denne Rickson tävla i Gracie Jiu-Jitsu, vid 15 års ålder började han instruera. När han väl var 18 år hade han erövrat sitt svarta bälte.

Signifikanta punkter i Ricksons liv kan radas upp: Vid 20 års ålder besegrade han den 110 kilo tungen brasilianske Zulu som fram tills förlusten hade obesegrat matchfacit på 140+ fighter. Detta ledde till att Rickson fick ett omedelbart erkännande i hemlandet Brasilien där han omnämndes som ett av landets bästa fighters. En direkt konsekvens av vinsten mot Zulu var att Gracie Jiu-Jitsu fick ytterligare erkännande runtom världen.

Fem år senare, som sig bör, accepterade Rickson en returmatch mot Zulu. 20000 åskådare i Maracanzinho fick se Gracie-sonen åter besegra Zulu.
Rickson gick sin sis ta match den 26 maj 2000 och därefter lade han handskarna på hyllan. Sedan dess har han gett flera indikationer på en eventuell återkomst men det har inte skett. Nuförtiden kan man hitta denne legend på International Jiu-Jitsu Center i Los Angeles, Kalifornien.

Om dokumentären Choke (1999):
Vi får följa Rickson Gracie och två andra fighters när de förbereder sig för att gå match på Tokyo’s Vale Tudo 1995. Dokumentären som är cirka 1,5 timme lång låter oss också ta en närmare titt på Ricksons privatliv med allt vad det innebär med familjen med mera. Ni får också möta den mytomspunne fadern, Helio Gracie.
Producerat av Robert Raphael Goodman.

Ta er en titt. Se hur det var förr.

På återseende!





Video: Daniel Johan MacKie – minidokumentär i samarbete med Fightplay

19 01 2010

-En svensk fighter på andra sidan Atlanten-

Så var det dags för den utlovade minidokumentären om Daniel Johan MacKie och en dag i hans liv. Deltagaren i Wanderlei Silvas dokusåpa Fighter Life har tagit emot oss med öppna armar och på ett detaljerat och varmt sätt visar han oss hur han tar hand om familjen, träningen och allt annat som hör till en dag i hans liv.

Jag är ganska nöjd med resultatet trots det avstånd som funnits mellan mig och DJ inför detta samarbete. Ta er en titt, lär känna DJ och kommentera gärna och ställ frågor. Det är ännu mer på gång med denne fighter.

Klicka: http://www.facebook.com/#/video/video.php?v=102170023145919

Redigering: Keyvan Zarea-Ganji

Filmning: DJ och de i hans närhet

En speciell hälsning till en kille vid namn Orod som kom fram när jag pratade i telefon vid Centralen och gav fina komplimanger för hur mycket han gillar rapporteringen och allt annat här på Fightplay. Det värmde!





Dagens bild. Jag förstår ingenting.

19 01 2010

Jag vaknade och tänkte för mig själv:

”Nu är det dags att luska lite mer om det här med förhandlingar mellan M-1 Global och UFC (gällande Fedor).”

Går in på diverse länkar och klickar mig fram och kan i alla fall bekräfta på ett VÄLDIGT personligt sätt att det Twitter-konto som många trodde tillhörde M-1 Globals president Vadim Finkelstein….garanterat inte tillhörde honom.
Nu undrar jag bara…vad gör mitt namn där???

OK?!?!?

Nåväl…jag fick mig ett gott skratt och undrar vem det är som går så långt och publicerar mitt namn på ett falskt Twitter-konto…gott om tid på händerna har personen i fråga i alla fall! Hehe.

Jag delar med mig denna dagens bild så nu får ett gott skratt också. Länk till det falska Twitter-kontot: klicka.

Större bild…





Möt Daniel Johan MacKie – den svenske deltagaren i Wanderlei Silvas dokusåpa Fighter Life (del 1)

19 01 2010

Möt Daniel Johan MacKie – en fighter, en fader och en frisk svensk fläkt på andra sidan Atlanten

Wanderlei Silva och Daniel Johan MacKie

Förord: Under julhelgen har jag haft intressanta samtal med den svenska deltagaren i Wanderlei Silvas dokusåpa. Namnet på vår svenske kämpe är Daniel Johan MacKie och dokusåpan som han har deltagit i heter Fighter Life. Fighter Life är en dokusåpa som består av 14 deltagare samt Wanderlei Silvas egen team och kommer att sändas bland annat på Spike. Konceptet med Fighter Life är enligt de jag kontaktat bakom produktionen att (citat):

”…förbereda morgondagens fighters här och idag. Inga utslagningar. Vi utbildar dem på ett professionellt sätt.”

I denna första presentation kör vi några inledande frågor till Linköpingssonen så att ni får tillfälle att lära känna honom. Detta är första steget jag tar för att presentera DJ. Nästa del kommer att bestå av ett större reportage samt en film där vi följer DJ både hemma med familjen och träningen. Jag sitter och redigerar allt material och kan säga att han har gjort ett bra jobb med att sammanfatta sin dag. Det hela är inspelat exklusivt för Fightplay.
Under nedanstående frågor som DJ har besvarat ser ni också lite av det han spelat in innan jag kontaktade honom gällande intervju för Fightplay.

Mina kära läsare och tittare, hoppas julhelgen har behandlat er väl och att det nya året blir precis som ni hoppas på och förväntar er.

Gott nytt år!

Daniel Johan MacKie med en av sina käraste ägodelar

K: DJ, berätta lite om dig själv till att börja med.
DJ: Jag heter Daniel Johan Pearl MacKie och är född i Karlstad. Jag är gift och har två barn. Jag jobbar som bilförsäljare. Min far är från USA och min mor är svensk. Vi flyttade till Linköping när jag var 5 år gammal och det var där, några år senare, som jag blev intresserad av kampsporter. Linköping är mitt hem vet du. Jag har två bröder som heter Max och en yngre bror som heter Michael. Just nu bor jag i Kalifornien och tränar på UTC, James Irvins gym. Men jag kommer snart att flytta till Las Vegas för att träna med Wand Fight Team på Wanderlei Silvas gym.

K: Vad har du för relation till USA? Din far är ju amerikan, när flyttade du till andra sidan Atlanten?
DJ: Jag flyttade hit 2002 och innan dess var min far den enda länken till USA.

K: Vi går tillbaka i tiden DJ, hur kommer det sig att du började med kampsporter?
DJ: Redan när jag var en liten parvel var jag mycket intresserad av ”fighting” du vet. Den första kampsporten jag började med var Kung Fu. Jag var elva år gammal och så nyfiken. Men träningen tog inte bara plats där utan jag och min bror tränade en hel del redan i den åldern för oss själva. Jag tjänade mycket på att faktiskt visa honom det jag kunde. Ett år senare började jag träna boxning i Linköping. Då tränade jag bland annat med min vän Naim Terbunja (läs: duktig proffsboxare som etablerat sig väl i USA). Oj, det var verkligen länge sen.
Jag fokuserade på boxningen i två år. Efter den tiden var det faktiskt återigen mycket träning med min bror och en kille som heter Farnam Mirzai (läs: Farnam är en thaiboxare från Sverige som flyttat till Thailand för att fokusera på thaiboxningen heltid).
Vi tre slogs mer eller mindre, det var faktiskt så, säger DJ och skrattar. Han fortsätter:
Farnam hade tillgång till en lokal i Linköping där där en grupp fighters samlades och gick upp mot varann. Lite av en Fight Club-grej varje helg. Men det hela sköttes på rätt sätt. Det var som sparring. Det bästa var att vi filmade vad vi gjorde där nere och kunde då återkomma till det vi spelat in och se vad vi behövde förändra eller förbättra i vårt fightgame.

K: Ok. Så allt började med Kung Fu, du fortsatte sedan med boxning. Nu sysslar du med MMA. Hur kom MMA in i ditt liv?
DJ: Jag var 15 år gammal när jag började träna MMA. Jag hamnade väldigt ofta i bråk med nazister när jag var yngre. Många av mina vänner är utlänningar och kunde inte bara stå och titta på när de hamnade i trubbel eller fick stryk. Jag blev helt enkelt tvungen att förbättra på mina kunskaper för att inte hamna i underläge i sådana situationer.

Thiago Silva, Daniel Johan MacKie och Wanderlei Silva

K: När och varför skedde flytten till USA?
DJ: Jag flyttade en månad innan jag fyllde 18. Hela grejen med nazisterna spårade ur. Just för att jag inte backade undan. De jagade mig varje helg. Jag personligen kunde hantera det men de började bete sig hotfullt mot min familj. Jag ville inte att min familj skulle få fler problem, droppen var när de bombade min mors bil…

Big Nog och DJ MacKie

Där har ni en del av reportaget som komma skall kära läsare. Fortsättning följer, räkna med det. Jag vill ta tillfället i akt nu och uppmuntra er att ställa alla sorters frågor ni har till DJ. Jag kommer att se till att han besvarar så många han hinner med. Nästa del består av hela intervjun, filmen som DJ har spelat in som jag i skrivandets stund redigerar samt era frågor som besvarats.

Må gott!

Jag har satt ihop en liten aptitretare nedan. Här är material som DJ själv spelat in. Det är DJ själv som agerar speaker och ställer frågor till folk. Möt bland andra några av deltagarna, självaste Wanderlei Silva samt barnen i Silva-familjen! Ni kan även se hur deltagarna bodde med mera.

Trailer inför Fighter Life





Debatt/nyhet: Hoelzer Reich – ett nazistiskt klädmärke i skamvrån

19 01 2010

Hoelzer Reich – ett nazistiskt klädmärke i skamvrån

Har ni hört talas om klädmärket Hoelzer Reich? Likt många andra klädmärkesföretag har HR sponsrat fighters ett bra tag. Det i sig är inget fel. Men när ögonbrynen höjdes i samband med bland annat den t-shirt som Joe Brammer (Boceks motståndare på the Ultimate Fighter 10 finalen) hade på sig vid senaste galans invägningar, då blev det livat kan jag lova er.

naz

Brammers t-shirt märkt av diverse tecken som relaterade tillbaka till andra världskriget fick många att reagera och protestera högt till bland andra Zuffa om hur de kan tillåta ett klädmärke som relativt öppet designar sina t-shirt med nazistiska tecken.
Den storm som drogs igång var utan nåde och nu har både Zuffa och Strikeforce gått ut med officiella uttalanden och förbjudit samtliga av sina kontrakterade fighters att bära plagg från Hoelzer Reich i samband med galor, mediebevakningar med mera.

Officiellt uttalande från Reed Harris, högste ansvarig på WEC (som ägs av Zuffa), jag översätter ej raden nedan av det enkla skälet att jag vill hålla det helt officiellt:

Zuffa fighters will no longer be allowed to wear Hoelzer Reich clothing in their fights. It does not matter what the iron cross, SS or any of the other symbols meant before they were used by Nazis, or how brief the association was with Nazi Germany. The evil committed by Adolf Hitler and the Third Reich ensured that those symbols will always come to symbolize the worst of humanity.

Ovanstående innebär alltså samtliga kontrakterade fighters hos WEC och UFC då Zuffa är ägare till båda organisationer.

Och med all rätt har de gjort detta. Bland annat har bekräftade uppgifter kommit om att Hoelzer Reich har skickat gratis kläder till vitmaktbandet West Wall. Och det som berör oss i Sverige en del är också intressant. Minns ni att det har varit snack om att Fightplays ”Mad Dog” Madadi har utmanat Niko Puhakka? Jag visste innan jag fick höra om utmaningen om att den Puhakka klart står för nazistiska åsiker. Vad har han med detta att göra undrar ni? Han är sponsrad av samma klädmärke. Efter att ha gått igenom artiklar rörande denna Puhakka hittar jag honom på en sida som: Skinhatecrew.

Så hur har Hoelzer Reich reagerat på omvärldens reaktion? Med ganska tama officiella uttalanden:

Vi insåg inte att den association som våra plagg haft med visa tecken från 70 år sedan (Nazi-tyskland) fortfarande var en känslig fråga för många människor.

Ok. Fantastiskt uttalande? Nåväl, det är liknande företag som HR som gör att MMA-sporten ibland ses på ett felaktigt sätt. Fortfarande pågår en kamp från alla aktörers sidor för att vanliga personer ska ha en bra syn på sporten. Då hjälper det inte med företag som HR som vill tjäna pengar på bekostnad av en folkgrupps historiska misär. Det spelar ingen roll om det handlar om judar (som det gör i detta fall specifikt), muslimer, kristna. För nästa gång kan det handla om att ett annat företag börjar driva med ett annat känsligt ämne som till exempel gasade kurder under Saddams tid. Ni förstår nog min poäng.

l_56a50810846f4d4d906c5be9fe4916b5

Notera längst ned på t-shirtens tryck (översatt): "Det Fjärde Riket har påbörjats". En solklar association till Hitlers Tredje Rike.

Jag brukar sällan gå ut hårt med att jag vill ha läsares åsikter, jag brukar be om den. I det här fallet ber jag lite extra. Vad tycker ni? Jag struntar i det faktum att ni är för eller emot detta! Åsikter är åsikter som välkomnas vare sig för eller mot. Vi kan debattera om så behövs.

Det har funnits motargument från amerikanska fans och fighters där de menar att man inte ska gå ut allt för hårt mot fighters som har samröre med HR:

1- Fighters har det inte lätt, de försöker överleva och där hjälper ju HR till.
2- Fighters har inte varit informerade eller ”lagt märke” till designen på samtliga kläder från HR.
3- Vad spelar det för roll vad det är för design? Lever vi inte i en demokratisk värld där vi bör få uttala våra åsikter?

Notera att ovanstående punkter inte är mina egna, jag tror jag klargjort var jag står i frågan. Åsikterna är samlade från kommentarer som fighters, tränare och vanliga fans har gett.
Vi befinner oss i en tid som i många fall brister på folkets mod och civilkurage. Vi befinner oss i en tid där många bryr sig om sig själva utan att stanna till en stund och visa sympati för andra folkgrupper än de vi tillhör. Jag beundrar den reaktion som MMA-världen har visat mot HR.
Många vågar inte ta ställning för och emot viktiga frågor. För den sport som många av oss älskar var detta ett välbehövligt ställningstagande.

Det har cirkulerat flertalet bilder på internet där man samlat ihop ”bevis” gällande designen på HR:s plagg i jämförelse med Nazi-tysklands uniformer med mera. Sedan reaktionerna tog fart har designern tömt sin hemsida på bilder som de nog anser kan vara provocerande. Men gott folk, ingenting kan gömmas undan den som söker. Ta er en titt på nedanstående bild och döm själva. Under bilden ser ni också Reza ”Mad Dog” Madadis utmaning till Puhakka (som just sponsras av HR).

För Fightplay
Keyvan

Jämförelser mellan HR design och diverse viktmaktplagg, uniformer från andra världskriget med mera. Jag uppmanar er att ta en stund och studera bilderna samt den text som finns skrivet som kommentar på bilden.

rasism